WITH YOU THERE’S ALWAYS BRIGHTER DAYS

Måste ännu nypa mig i armen för att liksom ens kunna förstå allt som händer och vilket fantastiskt liv jag lever. Att jag får vakna upp på mornarna bredvid min fina man och dela mitt liv med honom. Tänk att jag är sambo med mitt ögongodis från första året på gymnasiet, hur knasigt bra låter inte det? Vi pratar ofta om det, skrattar över hur vi lärde känna varandra och hur jag alltid generat vände bort blicken när han kom på mig med att sitta och titta på honom tvärs genom matsalen i skolan. Och jag kommer så väl ihåg den där dagen när han tog kontakt med mig och vi bestämde oss för att ses över en fika dagen efter, mitt blyga jag har aldrig varit så nervöst, men när han började prata kändes det märkligt nog som om vi redan hade känt varandra i 100 år.

Våra vägar har korsats om och om igen och jag ler mig lycklig om dagarna tack vare honom. Det är en ära att få ha en sån fantastisk människa att skapa minnen med, det är faktiskt oslagbart. Idag är det 100 dagar sen han sa att han älskade mig för första gången och jag bokstavligen tappade andan (kastade mig till och med upp från hans arm, tittade honom i ögonen och skrek: ”VAD SA DU?!”). Det var den där höstiga kvällen alla bitar bara föll på plats och jag tror att båda två kom på oss själva med vad vi verkligen ville ha av varandra, kärlek.

 

På självaste julafton tog han steget och gav mig den finaste julklappen jag någonsin fått, nyckeln till sin lägenhet. ”Jag hatar presenter, så min julklapp till dig är den här. Jag vill att du är hos mig när jag kommer hem från jobbet på kvällarna och jag vill vakna upp med dig vid min sida. Nu kan du komma och gå som du vill.” Vem fan bryr sig om paket när man får en inbjudan till att flytta ihop med den finaste människan i världen? Gissa om jag blev rörd!

På den vägen är det. Nu är vi han&hon, vi/ni, du&jag, tillsammans, sambos och pojkvän&flickvän, kalla oss vad ni själva vill. Det jag vet är att jag är så in i bomben lycklig med honom, den där Patrik.