ETT HELT ÅR SEDAN

I onsdags, den sjunde februari, var det ett helt år sedan jag fick livets första positiva graviditetstest. ETT HELT ÅR. Efter över fem års väntan, med ett hundratal sprutor, två äggplock, IVF, insättningar, besök på gynekologiska mottagningar, resor fram och tillbaka till Stockholm och kliniken på Sophiahemmet, tårar, fysisk smärta, depression, längtan och önskan så var det plötsligt positivt efter vår andra IVF-runda och ytterligare ett försök. Ett fryst embryo (av de åtta som vi fick efter äggplocket i november 2022) hade fäst vid insättningen i slutet av januari. Efter 14 dagar var jag tvungen att få veta, vi hade vår officiella testdagar först två dagar senare, men tiden innan man får ta ett gravtest efter en insättning är nästintill oändlig och man letar tecken i allt. Kände jag något? Gör det inte lite ont i magen? Man blir nästan tokig och jag var helt nollställd för att slippa bli ännu mer besviken, ytterligare en gång.

Det har gått så fort, att vi för dryga året sen var mitt uppe i vår IVF och i en helt annan verklighet, där vi inte ens visste om vi någonsin skulle få bli föräldrar. Klipp till idag när vår guldklimp alldeles snart blir fyra månader och lär sig nya saker varje dag, vi är en familj och våra samtalsämnen vid matbordet handlar oftast om dagens antal bajsblöjor, att Otto gjort något speciellt eller att han är den sötaste som finns. Vi har båda, jag och Patrik alltså, blivit såna mjukisar, som helt förtrollade och älskar det nya livet med honom. Som vi har längtat efter just det här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *