JOHN HENRY OTTO

Och så döptes han, vår lilla älskling. I samma dopfunt som jag döptes, på den plats som hans morföräldrar gifte sig och i den kyrkan där vi för någon månad sen höll hans gammelfarfars begravning. Där liv börjat, funnits, varit och slutat. Det kändes fint att få föra vidare traditionen och att få döpa vårt barn där, med hans tre gudföräldrar och våra familjer, litet och intimt. Vår älskade John Henry Otto.

För övrigt så står tiden lite på paus. Vi inväntar mitten av månaden för ett avgörande, som typ sätter hela livet och planen för åtminstone närmaste åren. Så märklig känsla att beslutet ska ligga hos någon annan, samtidigt som man vill vara den som faktiskt styr livet själv och såna här situationer är jobbiga, rent känslomässigt. Jag vill så mycket och allt men kan inte göra något, tröstar mig med att om en vecka kan vi åtminstone andas ut, oavsett om det är av lättnad eller besvikelse så kan vi då gå vidare framåt.