JAG HÖR LÄTTNAD I VINDENS TJUT

Vad gör man när någon bara tar kontrollen och vänder upp och ner på så många människors tillvaro? Min kropp skriker av rädsla för saker som aldrig skrämt mig förut, jag lever med alldeles för mycket ångest och med en hjärna som överträffar sig själv med att tänka femtioelva tankar samtidigt. Det är som om allt har sladdat ur spår, livet är ”OFF ROAD”. Jag har känt känslor som jag aldrig har stött på innan och jag förbluffas av denna känslostorm som har hållit i sig sen några veckor tillbaka. Vi har varit vakna så många nätter och när jag väl har sovit så har mardrömmarna överraskat mig och jag har skrikit rakt ut. I skräck och panik. Än idag när jag hör dörrar smälla igen efter personer så fightas jag med seperationsångest över att bli lämnad ensam, det gör ont i hela min kropp av att vara fylld med sån oro över något så orealistiskt som att jag ska förlora hela min värld i en enda dörrstängning.
 
Det är med stor sorg i hjärtat, det är med vackra minnen, det är med livets skratt, det är med delad glädje, det är med förbannad stark ilska, det är med tusentals rinnande tårar och det är med kärleksfulla kramar som jag hållt mig borta från nästintill allt som kallas sociala medier, blogg och min normala vardag. Det har varit stopp för kaos i livet, bortglömda rutiner och jag har tillbringat i princip all min tid med familj, vänner, min kärlek och mig själv. Jag har för första gången i mitt liv gått och pratat med en specialist, bett om hjälp för att sätta ord och förståelse på min ångest och mina tankar och det har behövts, det har hjälpt mig på många sätt. Det har varit dagar då jag bara trott att jag/vi är med i en någon film och andra stunder då jag bara bett om att få vakna upp ur denna långvariga mardröm och slippa handskas med alla dessa känslor/tankar. Många timmar har jag spenderat med tanken om att inte veta ett skvatt om mig själv längre och undrat om vad allt som kallas vilja och styrka tagit vägen. Ni hör, jag har tvivlat på allt och lite till i ren rädsla för livet i sig själv. Kanske borde jag ha skrivit här tidigare, kanske hade det hjälpt mig på traven, kanske inte?
 
Men verkligheten har börjat ta form igen, sakta men säkert så har den börjat återfå ett grepp om mig. Jag har börjat jobba lite grann, jag har vågat tillbringa tiden ensam och jag har börjat återfå mitt ordningsamma sinne om hur jag vill ha det runt omkring mig. Nu står jag inte ut med stök längre, det måste få vara ordning och reda i allt det oklara. Det går åt rätt håll, man ska bara låta det ta sin tid, för det gör ont att mista någon så viktig. Precis som allt annat i livet.
 

0 Replies to “JAG HÖR LÄTTNAD I VINDENS TJUT”

  • Jag är oerhört tacksam att du står vi min brors sida och att du även är ett stöd för oss andra. Kom ihåg att vi finns här för dig också och att det är viktigt att ta den tid som behövs. ❤ ❤

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *