NÄR SORGEN ÄGER MIG

Jag är så glad att kunna skriva 2015 nu, samtidigt har jag haft en sån sorglig känsla inom mig hela dagen. Känt mig otillräcklig många gånger under året som passerat, att sörja någon samtidigt som man ska trösta är rent av omöjligt. Jag har lärt mig att acceptera det, men sen kommer stunder då sorgen bara bubblar upp och jag blir så ledsen. Ledsen över att veta hur jävla ont det gör inom oss, ledsen över att få upp tanken på att min smärta bara är en bråkdel av de andras och ledsen att jag inte kan göra någonting alls för att få den att försvinna för dem, fast att jag vill det. Det gör så förbannat ont att sakna och ibland övergår det till en främmande och olovlig ilska på livet i sin helhet.

Vid tolvslaget i nättras viskade min älskade Patrik i mitt öra ”det kan bara bli bättre”. Visst kan det vara jobbigt att känna så efter vårt första år tillsammans, men ändå är det mitt driv framåt. Det kan bara bli bättre nu, eller hur?