Jag är på alla sätt och vis hemskt ledsen för min usla bloggning. Kan inte hjälpa det, men det har kommit lite annat i vägen i mitt liv, sånt som jag prioriterar högre än själva skrivandet om min vardag. Mitt psyke har dessutom haft lite turbolenta veckor, ångestattacker och riktiga energigivande stunder, upp och ner som en pannkaka. Jag är sån, ångestfylld i perioder och då upptäcker jag helt nya sidor av mig själv vilket gör att jag vrider och vänder, tänker, känner efter och lyssnar på allt vad andra säger för att sedan älta det i mitt egna huvud och skaka om mig själv. Men vidare kommer jag, tack vare att jag har en sambo som orkar med mig, som lyssnar på alla flummiga och luddiga tankar jag berättar om och för att han är den som försöker sätta sig in i de situationer jag beskriver. Ni vet, det är vardagsmat egentligen, något jag alltid haft i mitt liv och jag måste bryta ihop för att komma tillbaka emellanåt. För att ta revansch liksom och kunna fånga dagarna igen.
Har ni någon gång tänkt på hur ni uttrycker era känslor? Jag är en gråtare, har verkligen blivit det på ”äldre dar”. Fram till att jag var 18 så trodde jag att jag var snäppet till odödlig, men sen kom verkligheten ifatt mig och knackade mig på axeln. Jag gråter när jag är arg, när jag är ledsen, när jag är glad, när jag skrattar, när jag känner sorg, när jag blir rörd och när jag har ont. Allt uttrycker jag i tårar, är det inte märkligt?
Nog pratat om allt jag skulle vilja diskutera om. Jag har roligare saker att säga, DET ÄR HELG, jag och min kärlek ska åka ut till mina föräldrar ikväll för middag och en lugn fredagskväll. Har precis haft mysbesök av Josse och lilla Mio, ätit äppelpaj (första gången jag lagade paj ever, invigde dessutom formen jag shoppade på Ikea förra veckan) och pratat om allt som föll oss in.
Dags att packa väskan så jag är redo när Patrik kommer från jobbet om en timme!
