NIO DAGAR KVAR TILL BF

Det är spännande varje dag nu. Kommer lilleman titta ut innan bf eller senare? Nio dagar kvar idag om man ska tro kalendern och det känns helt sjukt, när den här månaden är slut har vi liksom ett BARN och är FÖRÄLDRAR. Efter alla åren som vi väntat och längtat, och nu bara någon vecka till (som förövrigt känns lika lång som en evighet, precis som de två veckorna gjorde när man måste vänta på att göra gravidtestet efter insättning i IVF, då man blir lite dum i huvudet och letar tecken överallt bara för att man vill veta, det är exakt likadant nu). Letar tecken varje dag men nej, ingenting. Det enda som förändrats är att jag känner mig mer taggad än rädd nu, vilket måste vara till det positiva tänker jag och att kroppen börjar berätta att den är färdig nu.

I helgen jobbade jag förmodligen min sista helg i butiken innan han kommer och har satt in personal till nästa, för att få ge kroppen lite lugnare dagar såhär inför det som komma skall. Jobbar visserligen administrativt och hemifrån hela denna vecka också är tanken, men unnar mig att ha annan personal på plats medan jag själv basar här hemifrån de sista dagarna (fördel också att ha nära till BB om något händer). Det är väldigt många som undrar hur jag tänker sen, med butiken och allt, när han väl är här och jag får frågan nästintill varenda dag av kunder, bekanta och ja, i princip alla. Jag kommer jobba, har liksom inget annat val, jag driver företag? Visste precis vad jag gjorde när jag beslutade mig för att starta företag när jag var 22, att om jag en dag får barn så blir jag inte mammaledig som andra utan måste fördela det på ett annorlunda sätt. Stänger jag ner allt så blir det inga intäkter och då får jag (eftersom jag är anställd av mitt bolag) noll i lön, det är ju väldigt logiskt? Så ja, min plan är (OM ALLT FUNGERAR) att under oktober har jag insatt personal på de flesta helgerna så att butiken åtminstone kan få vara öppen, jag får vara i bebisbubblan, det blir eventuellt stängt i två veckor i mitten av månaden, och efter oktober är jag tillbaka med öppet fre-sön igen, och lilleman är med. Jag har turen att det är lågsäsong i oktober, att ha både mina föräldrar på plats intill butiken och även karln som åker med ut för att vara med honom. Krisar det där och då under de få timmarna som jag har öppet så finns jag nära till hands för amning tex, måndagar-tisdagar ska jag vara mammaledig (och nej dom dagarna får jag inte göra NÅGOT, inte ens posta paket/packa en order), andra dagar jobba på halvfart men hemifrån eller på lagret. Så får vi pussla, för att lyckas precis som att andra familjer gör på andra sätt och jag är medveten om att han kommer styra tider/tröttheten/matpauser men det är okej för jag är helt med på det. Ändå möts jag av så mycket ”pssst… det tror du ska gå…”, ”dröm du” och ”lycka till med den varianten…”. Det bekommer mig egentligen inte ett dugg vad andra tycker för jag kommer behöva göra detta på mitt sätt och då som företagare blir det nödvändigt att se till att allt på något sätt kan rulla på ändå med att jag jobbar, om än lite mindre än förut, men bara attityden. Och eftersom jag är positiv till det, att det ska gå, så vågar jag tro att det kommer fungera och det är ju allt som betyder något. Vi får väl se!