TORSDAGSTANKAR

Dagarna går långsamt nu. Inte för att det är ett dugg synd om mig för det och jag mår ju oförskämt bra, men herregud vad jag bara önskar att det kunde bli dags för förlossningen nu. Eller det är med skräckblandad förtjusning jag säger så, för vet inte riktigt om jag längtar efter den så mycket egentligen, men första mötet med vår lilla älskling. Blir rörd bara jag tänker på den stunden, när vi äntligen ska få träffa honom.

Vi har varit på tillväxtultraljud tidigare i veckan (efter att jag bett om detta då jag varit orolig för att lilleman skulle vara stor), men fick knappt se något av honom mer än att han låg där och sög på tummen i godan ro medan undersökningen gjordes. Det vi själva fick tyda oss fram till då sköterskan i princip sa ingenting, så ligger han normalt i vikt och normalt på måtten, bara lite lång, men blev ändå så besviken på att hon inte ens gjorde något försök till att vi skulle få se han lite bättre eller få en bild, samt mer information om vad hans storlek ens betyder inför födandet om han stannar på övertid (det var ju det huvudsakliga orsaken till att vi skulle på koll). Såhär på slutet är kontrollerna dock lite tätare, så som tur är så ska vi till vår barnmorska nästa torsdag och då kanske vi får lite mer klarhet (vill ju inte gå över tiden ifall om han redan är stor från början, för det ligger i en del av min förlossningsrädsla.).

För övrigt, tomheten efter sommaren har kommit ifatt en även om man börjar bli ganska bra på att tackla den, jag är så glad att jag ändå har saker att göra som att slå in julkalendrar, packa upp juliga nyheter och jobba med allt det där vardagliga som bokföring, deklaration och webshopsuppdatering av produkter. Men jag vet att vi alla, företag som privatpersoner, står ännu en tuff tid till mötes, inflationen och lågkonjunkturen kommer fortsätta och samtidigt som det oroar mig förstås (inget triggar min ångest som ekonomi), så är jag konstigt nog lugn. Vi fixar detta. Vi överlever. Vi har byggt upp företaget klokt. Vi är medvetna. Vi gör vårt bästa. För någonstans därinne vet jag ju det, hur tråkiga tider det än är och att man bara måste stå ut här och nu, det varar inte förevigt.