JAG KOMMER PÅ MIG MED ATT VARA RÄDD OCH LITEN
27/07/2014
Det är klart jag undrar vart när du säger att du ska gå? Jag frågar mig varför saker blir som de blir när jag faktiskt inte har en aning? Vad är helvetet är om det här är verkligheten? Jag undrar varför jag inte orkar stå upp för livets alla prövningar när jag egentligen måste vara som starkast? Varför gråter jag när jag skrattar? Och hur i hela friden kan saker göra så ont som det faktiskt gör? Hur kan man lyssna allra bäst på sånt man inte vill höra och känna som mest när man bara vill känna ingenting alls? Måste man bo ihop med kroppens smärta och oro? Hur många tårar behöver jag torka innan rädslan går ifrån mig och lämnar mig ifred? När ler jag på riktigt igen? Kan jag lyfta någon annan med mina svaga armar? Lever jag eller är mardrömmen slut? Jag vet inte hur jag ska förklara för er som faktiskt läser här, vet inte ens hur jag ska förklara för mig själv. Nej, mina tankar klyver en människa itu.
Men ta’t lugnt bara! Vissa dagar mår jag bra, då finns inga hinder i världen och då skrattar jag hejdlöst. Det är bara som en våg sköljs över mig ibland och då hamnar jag i en tankesnurra, då kommer jag på mig med att vara rädd och liten.
