3.0 OCH LÄNGTAN

Senaste veckan har varit alldeles magisk och jag har firat mina 30 år med familj och vänner i flera dagar, fått så fina överraskningar och alldeles fantastiska presenter. Känslorna inför att bli trettio har inte varit där jag velat, jag har faktiskt inte alls sett fram emot det, men tillslut bestämde jag mig för att det trots allt borde firas. Och nu känner jag verkligen att jag kommer leva på den här födelsedagshelgen så länge, allting blev så mycket bättre än vad jag vågade tro, har gråtit glädjetårar för känt mig så uppskattad och älskad, att jag är värd detta och jag är så tacksam för alla underbara människor som jag har i mitt liv. Kan nu efteråt också känna att det också är lite som en nystart, allt det bästa har inte hänt än och det är nu livet börjar på riktigt, vi har så mycket att se fram emot.

Försöker ta mig tillbaka till lite normala jobbrutiner nu när september börjat. Att slå på datorn emellanåt och komma i fas med allt det administrativa, känns extra viktigt också för att ligga steget före innan lilleman kommer till världen. Och det är liksom bara veckor bort, max fem ungefär. Så galet när jag tänker tanken och jag fattar nog ännu inte, att vi ska ha bebis om bara några veckor! Karln är bortrest på kurs i några dagar och då passar jag på att jobba bort de tråkigaste måstena, för att hålla mig sysselsatt medan jag saknar honom (saknar nästan ihjäl mig, är något mer dramatisk som gravid kan vi konstatera) och vill ju samtidigt få de här närmaste veckorna att bara gå. I hemmet är allt färdigt, vi målade sovrummet och satte ihop spjälsängen förra veckan, allt är tvättat och redo för vår lilla bebis, flaskor diskade, bäddat, vagnen står på sin plats och bb-väskan är packad. Det enda jag ska göra är att skriva ett förlossningsbrev inför torsdagens besök vid barnmorskan och det tänkte jag påbörja ikväll. Som sagt, det är helt otroligt att vi snart får träffa honom, äntligen, vårt lilla mirakel!